Klimatkrisen är inte längre en fråga om åsikter, utan om vetenskapligt bevisade fakta. Den senaste IPCC-rapporten, publicerad 2018, visar med tydlighet hur bråttom det är att vidta åtgärder för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader Celsius. Samtidigt ser vi att mediebevakningen ofta misslyckas med att förmedla den brådskande situation vi står inför. När koldioxidutsläpp och mänsklig aktivitet diskuteras saknas ibland djupet i rapporteringen, vilket kan skapa en förvirrande bild för allmänheten. Vad säger egentligen siffrorna i IPCC-rapporten, och hur nära är vi att passera de kritiska gränserna?
Vad visar IPCC-rapporten?
IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) är FN:s klimatpanel som sammanställer den senaste forskningen om klimatförändringarna. Rapporten från 2018 betonar de risker som uppstår om den globala temperaturökningen överstiger 1,5 grader Celsius jämfört med förindustriella nivåer. Den visar att vi redan upplevt en temperaturökning på cirka 1 grad, och att det finns mycket små marginaler kvar innan vi når 1,5 grader. Om vi inte minskar våra utsläpp snabbt och kraftigt kommer vi att passera denna gräns, vilket kan få förödande konsekvenser för både miljön och mänskligheten.
Rapportens siffror är tydliga: för att ha en rimlig chans att hålla uppvärmningen under 1,5 grader måste vi minska våra globala koldioxidutsläpp med 45 procent till 2030, och nå nollutsläpp senast 2050. Detta kräver en snabb och omfattande omställning av vårt energisystem, våra transportsätt och vår livsstil.
Global ojämlikhet i utsläpp
IPCC-rapporten belyser också den globala ojämlikheten i koldioxidutsläpp. Den rika delen av världen, särskilt västvärldens över- och medelklass, står för en oproportionerligt stor andel av de globala utsläppen. Studier visar att tio procent av världens befolkning står för hela 50 procent av de globala utsläppen, och 20 procent av befolkningen står för 70 procent av utsläppen. Samtidigt bidrar de fattigaste delarna av världen, där människor ofta lever på ett hållbart sätt, med en mycket liten andel till klimatkrisen.
Detta visar att det inte är en jämnt fördelad kris. De som bidrar minst till problemet är också de som drabbas hårdast av dess konsekvenser. Många av de mest utsatta länderna, ofta belägna i tropiska områden, står inför stigande havsnivåer, extrema väderförhållanden och försämrade levnadsvillkor på grund av klimatförändringarna.
Sveriges ekologiska fotavtryck
Trots att Sverige ofta framställs som ett klimatvänligt land, visar forskningen att vårt ekologiska fotavtryck är bland de högsta i världen. Enligt data från Living Planet Report och forskning av Johan Rockström tillhör Sverige de värsta utsläppsnationerna, i samma kategori som USA, Kanada och Australien. Det svenska ekologiska fotavtrycket är sex gånger större än vad som ryms inom planetens gränser, vilket innebär att vi förbrukar resurser i en takt som inte är hållbar.
Detta är särskilt allvarligt eftersom mycket av Sveriges utsläpp sker genom import av varor och livsmedel, vilket innebär att vårt klimatavtryck delvis externaliseras till andra länder. När vi räknar in konsumtionsbaserade utsläpp ser vi en helt annan bild än den som ofta presenteras i nationella klimatmål.
Riskerna med negativa utsläppsteknologier
En central del i debatten kring IPCC-rapporten är hur vi ska minska koldioxidhalterna i atmosfären. En lösning som ofta nämns är negativa utsläppsteknologier, vilket innebär att vi försöker fånga in och lagra koldioxid från luften genom olika teknologier som direkt luftfångst och skogsplantering.
Men dessa teknologier är fortfarande oprövade i stor skala, och de för med sig flera risker. En av de största riskerna är behovet av enorma landarealer för att plantera träd som kan fånga in koldioxid. Detta kan leda till en kollision mellan behovet av mark för skogsplantering och behovet av mark för matproduktion i en värld där befolkningen ökar.
Kritik mot mediernas bevakning
Ett av de största problemen med klimatdebatten är hur media hanterar frågan. Trots att klimatfrågan är en av vår tids mest avgörande frågor, får den ofta inte tillräcklig uppmärksamhet i nyhetsrapporteringen. När den rapporteras framställs den ibland som en fråga om ”åsikter”, snarare än vetenskapligt underbyggd fakta.
Denna brist på faktabaserad och djupgående rapportering har kritiserats av bland annat Klimatklubben, en influencergrupp som har samlat över 16 000 namnunderskrifter för att kräva bättre klimatbevakning i public service. Ett exempel som lyfts fram är SR
miljöprogram Klotet, där Johan Kuylenstierna uttryckte en optimistisk syn på gröna affärsmöjligheter och negativa utsläppsteknologier som lösningen på klimatkrisen. Men denna optimism borde ha balanserats av en mer kritisk analys av de risker och utmaningar som negativa utsläppsteknologier innebär, särskilt deras påverkan på biologisk mångfald och matförsörjning.
Vad behöver göras?
IPCC:s siffror visar att vi har en mycket begränsad tid att agera om vi ska kunna undvika de värsta effekterna av klimatförändringarna. Här är några av de viktigaste åtgärderna som måste vidtas:
- Snabba och omfattande utsläppsminskningar: Vi måste halvera våra globala utsläpp till 2030 och nå nollutsläpp senast 2050.
- Omedelbar övergång till förnybar energi: Fossila bränslen måste fasas ut och ersättas med sol-, vind- och vattenkraft.
- Begränsning av negativa utsläppsteknologier: Även om negativa utsläpp kan spela en roll i framtiden, måste de användas med försiktighet och inte ersätta akuta utsläppsminskningar.
- Global rättvisa: Den rika delen av världen måste ta sitt ansvar och minska sina utsläpp, samtidigt som vi stöder utvecklingsländer i deras övergång till en hållbar framtid.
Slutord: Fakta framför åsikter
Klimatkrisen är en verklighet som bevisats genom årtionden av vetenskaplig forskning. Det är viktigt att vi inte låter debatten förminskas till en fråga om åsikter eller ideologi. Medierna har ett stort ansvar att rapportera fakta på ett tydligt och korrekt sätt, utan att skapa falsk balans eller förringa den brådskande situation vi befinner oss i.