I essän ”The Tree” från 1979 berör författaren John Fowles inte klimatförändringar eller de långsamma migrationerna av träd – frågor som senare skulle bli centrala i den globala miljödebatten. Det var trots allt tio år kvar tills FN

klimatpanel (IPCC) skulle publicera sin första rapport om klimatförändringarna. Istället fokuserar Fowles på något mer tidlöst och djupt mänskligt: vårt förhållande till naturen och hur detta förhållande har förändrats genom konsten, vetenskapen och andra moderna aktiviteter. Genom att referera till den framstående 1700-talsbotanikern Carl von Linné, funderar Fowles över vad han kallar den bittra frukten av Uppsaliensisk kunskap och hur vi genom vetenskap och konst har fjärmat oss från en mer holistisk verklighet – en rörelse som han beskriver som ett skifte mot antropocentrism.

Carolus Linneus och individueringsprocessen

Carl von Linné, eller Carolus Linneus, var en banbrytande botaniker som revolutionerade hur vi klassificerar och namnger arter. Hans arbete med att katalogisera och ordna naturen enligt ett systematiskt schema gav oss en struktur för att förstå biologisk mångfald. Men för Fowles blir Linné en symbol för den separation mellan människa och natur som vetenskapen, med dess kategorisering och analys, har skapat. Genom att sätta namn och etiketter på naturens olika element, har vi enligt Fowles börjat se naturen som något att kontrolleras, förstås och utnyttjas, snarare än något som är dynamiskt, föränderligt och ofta utan direkt användning för människan.

Fowles beskriver detta som en individueringsprocess – en rörelse bort från den ”totala verkligheten”, där vi som människor försöker isolera och separera olika aspekter av naturen, i vår strävan att ge allt ett syfte eller en funktion. Han menar att denna process, som började med de första vetenskapliga klassificeringarna och fortsatte in i den moderna eran, har skapat ett slags alienation från naturen. Naturen har förvandlats från att vara något vi är en del av, till något vi observerar och nyttjar för våra egna ändamål.

Konstens och vetenskapens roll i främlingskapet från naturen

För Fowles är det inte bara vetenskapen som bidragit till denna förskjutning. Även konsten har spelat en roll i att skapa ett avstånd mellan människan och naturen. Genom att försöka ”fånga” naturen i målningar, skulpturer eller litterära verk, har vi omvandlat den till något statiskt och oföränderligt. Konstnärer har länge sökt att förstå och återge naturens skönhet, men i den processen riskerar vi att förlora själva kärnan av vad naturen är – dess dynamiska och övergående karaktär.

Fowles varnar för att både konst och vetenskap tenderar att försöka kontrollera och stänga in det som i grunden är flyktigt och obestämt. Naturens skönhet ligger inte i dess användbarhet eller dess kategorisering, utan i dess oförutsägbarhet och ständiga förändring. Genom att försöka sätta ramar för naturen förlorar vi kontakten med det som är mest fundamentalt – vårt egna ursprung och vår plats i en större, sammanhängande verklighet.

Konstens och vetenskapens roll i främlingskapet från naturen

Antropocentrism och dess konsekvenser

En central del av Fowles kritik är vår rörelse mot antropocentrism – tanken att människan är alltings mått och att naturen endast existerar för att tjäna våra syften. Denna världssyn har, enligt Fowles, rötter i upplysningen och den vetenskapliga revolutionen, men den har nått sin fulla blomning i det moderna samhället. Människan har blivit det centrala subjektet, och naturen har reducerats till ett objekt för observation, manipulation och utnyttjande.

Fowles varnar för de långsiktiga konsekvenserna av denna antropocentriska hållning. När vi ser naturen som något vi kan kontrollera och utnyttja efter vårt eget behag, förlorar vi inte bara vår känsla av samhörighet med den naturliga världen, utan vi undergräver också de ekologiska och biologiska system som upprätthåller livet på jorden. Denna främlingskap från naturen har lett till en rad miljökriser – från klimatförändringar till utrotning av arter – eftersom vi har förlorat förmågan att se världen som en sammanhängande helhet där alla delar är beroende av varandra.

Naturens dynamiska och övergående karaktär

Fowles betonar att en av de största missuppfattningarna som uppstått genom både vetenskap och konst är idén att naturen kan fångas och förstås fullt ut. Naturen är inte en statisk enhet som kan kategoriseras eller kontrolleras; den är dynamisk, föränderlig och evanescent (övergående). Fowles menar att vi måste acceptera och uppskatta naturen som den är – utan att försöka hitta en direkt användning eller ett syfte för varje aspekt av den.

I ”The Tree” uppmuntrar Fowles oss att omvärdera vårt förhållningssätt till naturen. Istället för att försöka förstå eller nyttja varje del av naturen, bör vi låta oss själva uppleva den som en del av något större och mer komplext. Naturens värde ligger inte i vad den kan göra för oss, utan i dess egen existens. Genom att återknyta till denna ursprungliga relation till naturen, menar Fowles, kan vi börja läka den alienation som den moderna världen har skapat.

Reflektion över Uppsaliensisk kunskap och Linnés arv

Linnés arbete med att skapa ett system för att förstå och namnge naturen var en monumental prestation inom biologin, men Fowles ser också en mörkare sida av detta arv. Genom att försöka ordna och förstå naturen på ett sätt som tjänar människans intressen, riskerar vi att förlora förståelsen för vår plats i det större ekosystemet. Fowles reflekterar över vad han kallar den ”bittra frukten” av Uppsaliensisk kunskap – en kunskap som har gett oss enorma insikter om världen omkring oss, men som också har bidragit till vår känsla av främlingskap från den natur vi är en del av.

I en tid när klimatförändringar och miljöförstöring utgör några av de största utmaningarna för mänskligheten, är Fowles reflektioner i ”The Tree” lika aktuella som någonsin. Hans kritik av vår vilja att kategorisera, kontrollera och använda naturen på mänsklighetens villkor pekar på djupare problem i vår relation till den naturliga världen. Genom att återvända till en mer ödmjuk och respektfull relation till naturen – där vi uppskattar dess dynamiska och övergående karaktär utan att försöka fånga eller styra den – kan vi kanske börja återfå den förlorade känslan av samhörighet med den planet vi kallar vårt hem.

Leave a comment