Klimatpolitiska rådet är kanske en av Sveriges mest inflytelserika men minst omtalade myndigheter. Skapat för att granska regeringens klimatpolitik, har rådet blivit en symbol för både hopp och kontrovers i den svenska klimatdebatten. Sedan starten 2018 har det varit både vägvisare och vakthund i jakten på nettonollutsläpp till 2045. Men vad gör rådet egentligen, vem sitter i det – och varför finns det de som vill lägga ner det?
Ett oberoende råd med stor påverkan
Klimatpolitiska rådet inrättades av regeringen 2018 som en del av Sveriges klimatpolitiska ramverk – en struktur som syftar till att ge långsiktig stabilitet och förutsägbarhet i klimatpolitiken. Själva idén bakom rådet är att skapa en instans som står utanför den dagliga politiken och som har i uppdrag att objektivt granska hur den sittande regeringen lever upp till klimatmålen. Rådet fungerar som en slags klimatpolitisk kompass som pekar ut om Sverige är på rätt väg eller behöver ändra kurs.
En viktig aspekt är att rådet är oberoende. Det innebär att det inte får styras av politiska direktiv och att det ska kunna säga exakt vad det vill i sina rapporter – även om det går emot regeringens linje. Den här typen av oberoende expertorgan har blivit vanligare i många länder, särskilt inom områden där det krävs långsiktig planering, som just klimatpolitik. Sverige har här följt exempel från bland annat Storbritannien, som länge haft ett motsvarande klimatpolitiskt råd.
Rådet granskar inte bara övergripande klimatmål, utan även den samlade effekten av regeringens politik inom olika sektorer – från energiproduktion till jordbruk och transporter. Detta tvärsektoriella perspektiv gör att rådet ofta kan identifiera motsägelser eller brister i politiken som annars riskerar att gå under radarn.
Det klimatpolitiska ramverket – en svensk milstolpe
Sveriges klimatpolitiska ramverk är unikt i ett internationellt perspektiv. När det antogs av riksdagen 2017 markerade det en ny era i svensk miljöpolitik. Ramverket består av tre huvuddelar: en klimatlag, långsiktiga klimatmål och just det klimatpolitiska rådet. Syftet är att säkerställa att klimatpolitiken inte bara blir en fråga för enskilda regeringar utan en nationell kurs som håller över tid.
Klimatlagen innebär bland annat att varje ny regering måste ta fram en klimatredovisning inom tre månader efter tillträdet, där de visar hur deras politik påverkar klimatmålen. Detta skapar transparens och ansvarstagande. Ingen regering kan längre ducka för klimatfrågan – den är inbyggd i själva systemet.
Det övergripande klimatmålet är att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser senast 2045. Därefter är målet att uppnå negativa utsläpp, vilket innebär att vi inte bara slutar släppa ut, utan också aktivt binder koldioxid från atmosfären. Vägen dit kräver stora förändringar i samhället, från hur vi reser till hur vi producerar och konsumerar energi.
Ramverket har hyllats av många som en förebild för andra länder. FN:s klimatpanel IPCC har lyft fram Sverige som ett exempel på hur klimatstyrning kan institutionaliseras på nationell nivå. Samtidigt är det just detta ramverk som lett till att det klimatpolitiska rådet ibland hamnat i hetluften – det blir ett synligt redskap för att påminna regeringen om dess skyldigheter.
Skarp kritik mot regeringens klimatpolitik
Klimatpolitiska rådets årliga rapporter har blivit något av en termometer för svensk klimatpolitik – och temperaturen har ofta varit hög. Genom att systematiskt analysera regeringens politik i relation till klimatmålen, har rådet lyft fram svagheter, motsägelser och bristande uppföljning. Det handlar inte bara om miljöambitioner på papper – utan om ifall politiken i praktiken leder till minskade utsläpp.
Kritiken har stundtals varit mycket skarp, inte minst i rapporterna från 2019 och 2020. Här gick rådet så långt som att underkänna regeringens redovisning enligt klimatlagen, vilket fick stort genomslag i både politiska kretsar och medier. Nedan följer några av de mest framträdande kritikområdena som återkommit i rådets arbete.
Bristande koppling mellan beslut och utsläppsminskning
Ett av rådets huvudbudskap har varit att det finns ett glapp mellan politiska beslut och konkreta klimatresultat. Regeringen kan fatta beslut som på ytan ser klimatsmarta ut – men utan att det görs tydligt hur dessa faktiskt påverkar utsläppen.
Till exempel har det införts stöd för elektrifiering, gröna investeringar och klimatpremier, men utan att det i klimatredovisningen tydligt framgår vilka utsläppseffekter dessa väntas ge. Rådet har återkommande betonat att klimatlagen kräver just denna typ av konsekvensanalys, och att redovisningar utan detta inte uppfyller lagens krav.
Transportsektorn – en särskild utmaning
Transportsektorn har varit ett särskilt fokusområde för rådet. Den står för omkring en tredjedel av Sveriges inhemska växthusgasutsläpp och är därmed avgörande för att nå klimatmålen. Men utvecklingen har gått långsamt – trots teknikskiften och politiska satsningar.
Rådet har exempelvis pekat på att utsläppsminskningarna från vägtrafiken inte håller tillräcklig takt. Elektrifieringen av bilparken är positiv, men det krävs också förändrade resvanor, förbättrad kollektivtrafik och styrmedel som trängselskatter, bonus–malus-system och miljödifferentierade fordonsskatter.
Det har också funnits oro för att regeringen inte tydligt prioriterar styrmedel som faktiskt minskar utsläppen, utan hellre satsar på ”attraktiva” men långsiktigt otillräckliga åtgärder, som teknikneutral infrastruktur eller subventioner som inte följs upp.
Otydlig ansvarsfördelning mellan aktörer
En annan aspekt som rådet ofta lyfter är att det saknas en tydlig ansvarsfördelning mellan olika aktörer – staten, kommuner, regioner och näringsliv. Många klimatåtgärder kräver samordning, men i praktiken riskerar ansvaret att hamna mellan stolarna.
Ett konkret exempel är elnätsutbyggnad för att möjliggöra storskalig elektrifiering inom transport och industri. Här behövs både statliga investeringar och lokal planering, men utan en tydlig nationell strategi har projekten ibland bromsats av tillståndsprocesser och oklara roller.
Rådet har uppmanat regeringen att skapa en tydligare styrkedja där varje nivå vet vad den förväntas leverera – och där regeringen själv föregår med gott exempel.
Otillräcklig långsiktighet och uppföljning
En sista, återkommande kritikpunkt gäller bristen på långsiktighet. Även om klimatmålen sträcker sig flera decennier fram i tiden, präglas politiken ofta av kortsiktiga beslut som inte hänger ihop i en övergripande strategi.
Rådet har efterlyst att varje ny regering inte bara gör en redovisning utan också tar fram en konkret plan för hur de långsiktiga klimatmålen ska uppnås. Det räcker inte med visioner – det krävs budgeterade och uppföljningsbara åtgärder, och en tydlig struktur för hur klimatpolitiken ska styras över tid.
Utan denna långsiktighet finns risken att klimatpolitiken blir reaktiv istället för proaktiv – där åtgärder sätts in som svar på akuta problem istället för att vara en del av en strategisk helhet.
Ett råd av experter – och en källa till debatt
Ledamöterna i klimatpolitiska rådet utses inte av riksdagen utan av regeringen, och efter första mandatperioden lämnar rådet själva förslag på nya medlemmar. Tanken är att säkra oberoendet, men kritiker menar att det i praktiken gör rådet odemokratiskt.
I dag består rådet av åtta experter inom klimatforskning, miljöekonomi, psykologi och samhällsvetenskap. Några exempel:
-
Åsa Persson, ordförande, har en bakgrund inom hållbar utveckling och internationell miljöpolitik.
-
Björn Sandén, vice ordförande, är expert på teknik- och innovationssystem.
-
Henrik Smith, professor i zooekologi, forskar om biologisk mångfald och klimatförändringar.
-
Elin Lerum Boasson, professor i statsvetenskap, har expertis inom EU:s och FN:s klimatpolitik.
Det är ett brett spektrum av kunskap, men också en sammansättning som väcker kritik från de som anser att rådets sammansättning lutar för mycket åt en viss politisk riktning.
Röster som vill avskaffa rådet
Sverigedemokraterna har varit tydliga i sin kritik mot både det klimatpolitiska ramverket och rådet som myndighet. De var det enda partiet som röstade emot hela ramverket 2017 och har sedan dess drivit linjen att det klimatpolitiska rådet bör avskaffas. I en motion till riksdagen argumenterar de för att rådets funktioner är överflödiga och byråkratiska.
Kärnan i kritiken är att EU redan har en tvingande klimatlag som Sverige måste följa. Att då dessutom ha ett nationellt råd och ramverk ses som dubbelstyrning. Enligt denna linje bör Sverige i stället förlita sig på EU:s strukturer och flytta över tillsynsuppgifterna till redan existerande myndigheter som Naturvårdsverket.
Kritiken bottnar också i en ideologisk fråga – vem som ska ha makten att utforma klimatpolitiken. Genom att rådet själva får föreslå sina efterträdare uppfattas det som ett stängt system utan demokratisk insyn. Det väcker frågor om maktbalans, särskilt när rådet påverkar den politiska agendan trots att det inte är folkvalt.
EU:s klimatlag – gör den rådet överflödigt?
När EU:s klimatlag antogs 2021 satte den upp målet om klimatneutralitet för hela unionen senast 2050. Det innebär att Sverige redan är juridiskt bundet att minska sina utsläpp, oavsett vad det nationella ramverket säger. På ytan kan det därför verka som att det klimatpolitiska rådet blivit överflödigt.
Men många experter menar att det är en förenklad bild. EU:s klimatmål är gemensamma, men hur de implementeras varierar mellan länderna. Det svenska klimatpolitiska ramverket – med rådet som central aktör – skapar en nationell struktur för uppföljning, transparens och ansvarstagande. Det möjliggör snabbare politisk anpassning utifrån svenska behov och förhållanden.
Det är också ett sätt att föra klimatpolitiken närmare medborgarna. Genom rådets rapporter lyfts klimatfrågan in i den offentliga debatten varje år. Det tvingar politiker att ta ställning, media att rapportera och medborgare att engagera sig. I en tid då klimatfrågan är global, men lösningarna ofta är lokala, fyller det svenska rådet en viktig roll.
En nyckelspelare i klimatfrågan
Oavsett om man ser klimatpolitiska rådet som ett nödvändigt expertorgan eller som ett byråkratiskt hinder, är dess roll i svensk klimatpolitik svår att bortse från. Rådet har blivit en ständig påminnelse om att klimatmålen inte bara är visioner – de är juridiskt bindande krav som kräver konkret politik.
Det klimatpolitiska rådet har lyckats etablera sig som en aktör som kan påverka riktningen i svensk klimatpolitik utan att ha politisk makt i traditionell bemärkelse. Det är en balansakt mellan vetenskap och politik, mellan oberoende och påverkan. Och det är just i denna balans som rådets styrka – och sårbarhet – ligger.
I takt med att klimatutmaningarna blir allt mer akuta, lär debatten om rådets framtid bara växa. Ska det fortsätta vara Sveriges klimatväktare, eller har det spelat ut sin roll i skuggan av EU:s klimatlag? Oavsett svaret kommer frågan om klimatpolitiska rådets existens alltid vara en del av kampen för att nå klimatmålen.